Att hålla en hand – smeka en kind…

Hennes make frågade om det kunde hjälpa henne att berätta sitt livs historia igen.

Hon gjorde det under deras första smärtsamma tid tillsammans men nu minns han bara brottstycken. Han är välsignad med en obotlig glömska för det svåra. Kanske det räcker så – att han bara finns och håller en hand, smeker en kind?

Vilken glädje att minnas

Som en blixt från klar himmel – så mindes hon.

Aldrig hade hon trott att hon känt förälskelse på det sätt som andra talar om. Inte trodde hon att hon någonsin kunnat införliva en pirrande känsla i sin ångestfyllda kropp.

 

Det var längesedan det skedde första gången. Det var den helgen hon umgicks med det som många år senare skulle komma att bli henne make.

Vilken glädje att kunna minnas.

Så olik andra är hon alltså inte.

Det finns där djupt inom henne, färdigt att plocka fram, eller fanns innan det som förändrade henne hände.

Så slut

Hon var magsjuk. Låg på golvet med barnet och orkade ingenting. Vaktmästaren tog barnet i bärsele en stund. Hur kunde hon släppa iväg sitt barn?

 

Barnet började kräkas och höll på i tre dygn. Ingen sömn. Hon gick till busshållplatsen men inga bussar gick. Liftade med en taxischaffis på väg till jobbet med sitt knyte i famnen.

 

Det skulle teskedsmatas. Det hade hon redan gjort i några dygn. Efter timmar av väntan insåg de att ungen var uttorkad. Blev inlagd. Fick dropp. Hon fick sova.

 

Mannen hade ringt runt till alla sjukhus och fått napp. Någon bröt den fullständiga sekretessen och hon skulle få byta sjukhus mitt i natten med sitt barn. Kraften var slut. Så slut.

 

Hot och skrik i korridoren. Förtvivlad personal som inte kunnat skydda henne. Mannen slog sönder inredning innan han lämnade avdelningen. Ingen polis. Skräck.

Orka

Det var kväll.

Hon var trött.

Så helt slutkörd.

Ungen skrek och pockade på uppmärksamhet hela tiden.

Hon kände sig ensam.

 

Hon ringde psykakuten för första gången i sitt liv. Hon hoppades att ingen av hennes forna arbetskamrater jobbade kvar.

Hon vädjade; ”snälla, jag mår så dåligt och vågar inte vara själv. Låt mig få komma bara en natt eller två”.

 

“Inga barn. Tyvärr”, blev svaret.

Hon kände desperationen komma. “Ni kan ha henne i personalrummet. Hon märks knappt”. Det var första och enda lögnen under samtalet. Skrikande vildar märks alltid.

Jourhavande präst var ett tips. Tack så mycket.

Lade på telefonluren på den gamla telefonen med snurrskiva. Fortsatte rytmiskt att vagga både sig själv och barnet.

 

Sista utvägen; söta mor. Hon kom på stört med nattlinnet redan på under kappan. Lite lagom inne i dimman. Det enda hon bidrog med var att ta upp en plats i sängen och snarka ljudligt.

Ångesten innan den fick ett namn

Nu minns hon. Hon var i de övre tonåren och bodde ensam i ett hus på landet. Mörkret låg tätt kring husknuten och de tidiga höstvindarna ven.

Hon tittade på klockan, vred sig, försökte andas. Luften ville inte fylla hennes lungor eller kanske var det lungorna som inte ville bli fyllda. Hon visste inte vilket men det störde henne. Hjärtat slog ojämna men kvicka slag och i benen kröp miljontals små svarta ilskna myror. Timmarna gick och hon trodde att hon skulle dö om hon stannade i sängen.

Väl utanför dörren började hon jogga för att bli av med känslan som kröp och krälade inom henne. Hon stannade inte förrän hon nått det brusande havet. Det svarta och mörka som hon sällan går nära ens ljumma sommardagar. I kamp med tiden slet hon av  så gott som alla kläder och hoppade i. Det var som om den inre skräcken och oron var långt större än den yttre faran i havet. Hon tog ett par simtag innan hon slutkörd drog på sig kläderna över den blöta kroppen och sprang hem igen.

Sömnen kom inte och hon klädde sig för en dag i skolan. Sådär höll det på, men det här var första gången.

Styrkan ligger i skammen

The power of love. Jennifer Rush. Det är tidigt nittiotal och hon har långt permanentat hår med mousse i. Hon känner sig fin om än inte komfortabel. Hon gör sin plikt.

Ligger i sängen, händerna bundna vid metallstolparna som ur en sämre hollywoodfilm med fröken Stone och någon slemmig bredkäftad karl som bestiger henne.

Han är inte bredkäftad, bara leende och hårig med fuktig blick. Hon har inte druckit tillräckligt, det känner hon nu, men det är för sent. Allting är för sent.

Hon borde aldrig ha försökt att lämna lägenheten. Dumma kossa, vad tänkte du med? Han har ju betalt med både mat och sprit. Vart skulle du annars ha tagit vägen under helgen? Vem vill ha dig inneboende?

Hon hade ju alltid kunnat åka hem och dela några flaskor vin och känt av avgrundsklyftan hos paranteserna. Pest eller kolera. Pest eller kolera. Om de bara vetat att hon var i stan.

Han gör det han ska och det bekommer henne inte så länge han låter bli tårna och öronen. Det är privata delar. Hon tänker att någon gång somnar han väl igen. Kanske och om modet inte tryter så…

Luften är kylig. Nu när hon tänker tillbaka vet hon inte riktigt vilket årstid, bara att hon var klädd för tunt. Hon får med sig sin handväska med det mest nödvändiga. Vad är egentligen nödvändigt? Hoppar ur fönsterspringan farligt nära honom och landar ett par meter ner. Hon springer till spårvagnen som inte börjat gå efter nattuppehållet. På den tiden var kollektivtrafiken inte så utbredd, det minns hon.

Hon springer ett par hållplatser eller om hon väntar och tar vagnen, hon kan inte frammana minnet.

Hon är varmare när hon kommer fram till området där en vän till en vän bor. Efter bankande och trixande blir hon insläppt och får i sig lite kaffe men hon kan inte stanna. Kan hon boka om sin tågbiljett och åka bort eller hem eller kanske bara åka?

December 2007

Jag sover. Hör steg i trappan. Känner igen tyngden, intensiteten i de uppfordrande stegen. Försöker skrika med får ingen luft. Kan inte andas. Ylar ut ett hjärtskärande skri i mitt sista andetag. Maken väcker mig ur drömmen.

1980-tal

Varför satt han där på dotterns sängbord iklädd en pyjamas av syntet?

Varför sitter mamman med pälsmössa på och gråter i en garderob?

Augusti 1996 (1)

Hon hällde ut spriten som stod i skåpet ovanför kylen. Snabbt rann den guldgula dyra vätskan ut i vasken. Mannen sov inte. Hörde vad hon gjorde. Klatschen som följde när hans hand mötte hennes kind var öronbedövande. Det susade omkring henne och ofrivilligt rann tårarna över den brännheta kinden. Utan att tänka lyfte hon telefonen och började knappa in ett nummer…

 

 

 

Brevsprätten, den gamla med handslipad klinga och handtag av elfenben höll på att bli slutet. Hon lyfte telefonen och knappade raskt in grannens nummer. SOS alarms var god dröj var inget hon övervägde. Hon tänkte inte rationellt. Mannen slet telefonen ur hennes hand och krossade den mot den nypolerade chiffonjén från tidigt 1900-tal.

Tack gode Gud för Telias greppvänliga telefoner, var det sista hon tänkte innan hon rusade ut i nattlinne och lämnade sitt sovande barn kvar. Den skulden får hon leva med.

Blodfläckar går att måla över med solgul väggfärg. Skuld går aldrig att skyla över.

Augusti 1996 (2)

Hon lindade in sina trosor inuti den ihopvikta tygblöjan och gömde underst i den dyra skötväskan. Hennes mor hade lärt henne vad hennes mor tidigare förmedlat till henne, att vad som än händer måste man ha ett par rena trosor att byta till.

Hon levde länge i den villfarelsen och det kunde kostat henne mycket om han sett.

Barnets extrakläder och ersättning för ett dygn låg inkilat bland nappar och tygblöjor i skötväskan. Hon var beredd Ända sedan den där natten då grannarna fått nog hade hon varit beredd. Nu var det bara stoltheten, som likt ett beskt piller, skulle sväljas och modet som skulle infinna sig. Hade det bara berott på henne så hade hon väntat ännu eller tyst gått mot sin undergång.