Det var kväll.
Hon var trött.
Så helt slutkörd.
Ungen skrek och pockade på uppmärksamhet hela tiden.
Hon kände sig ensam.
Hon ringde psykakuten för första gången i sitt liv. Hon hoppades att ingen av hennes forna arbetskamrater jobbade kvar.
Hon vädjade; ”snälla, jag mår så dåligt och vågar inte vara själv. Låt mig få komma bara en natt eller två”.
“Inga barn. Tyvärr”, blev svaret.
Hon kände desperationen komma. “Ni kan ha henne i personalrummet. Hon märks knappt”. Det var första och enda lögnen under samtalet. Skrikande vildar märks alltid.
Jourhavande präst var ett tips. Tack så mycket.
Lade på telefonluren på den gamla telefonen med snurrskiva. Fortsatte rytmiskt att vagga både sig själv och barnet.
Sista utvägen; söta mor. Hon kom på stört med nattlinnet redan på under kappan. Lite lagom inne i dimman. Det enda hon bidrog med var att ta upp en plats i sängen och snarka ljudligt.
